LaMome

Jag borjar trottna pa att vara har. Jobba. Visst det ar kul att alltid ha nagot pa gang, man ar aldrig ensam har. Men det kan bli for mycket av det goda. Dessutom saknar jag vatten, som sagt. Inget badvatten. Ingen strand. Ingen riktig sommar.

Nationaldagen, 14 juli, firades genom att jag, Dina, kanadensiska Lisa och Noora tog oss till Paris och Eiffeltornet for att beskada den stortsta folkmassa jag nagonsin sett. Det var en stor fest under det stora landsmarket med en enorm scen borta vid militarkomplexet dar man hade konsert med kanda franska artister. Dar fick man i alla fall in en skon sommarkansla med uteparty. Dessutom rakade vi satta oss bredvid ett svenskt par pa grasmattan. Fast vi som bor har vill inte garna erkanna vara rotter alla ganger sa vi beslot att inte prata med dem. Jag och Dina gick bort mot scenen, (som vi inte ens kunde se, utan vi stirrade i stallet pa en av de enorma skarmarna som var uppsatta med kareokeslinga som fogligt forde med oss i den franska texten). Jag blev upp over oronen glad over att Christophe Mae var dar och sjong glatt med i "parce qu'on sais jamais.. on regarde vers la haut.. s'il y un aprés..". Plotsligt kom svenska Lisa gaende med brorsan och kusinen. Men de skulle precis ga och jag och Dina blev kvar.

Vid kvart i elva borjade fyrverkerierna. Men det var ett stort torn i vagen. Och vi hade tappat bort Noora och kanadensiska Lisa. Vi tittade pa fyrverkerierna som smallde i takt med den klassiska operan som spelades i bakgrunden for att sedan soka oss mot tunnelbanan som var helt full och i kaos. De flesta nedgangarna var avstangda.
 
Fortsattning foljer.. Maste springa till bussen. Och jobbet.