14 juli, del 2
Tunnelbanenedgangarna var stangda. Vem vet varfor? Kanske for att det var den tiden pa dygnet eller bara for att stalla till det lite extra for manskligheten som man tycker om att gora har i Frankrike. Man verkar tycka om att krangla till det lite extra. Sa fort man behover bablanda sig med myndigheterna har kravs det att man fyller i en mangd meningslosa papper.
Dina och jag forstod ganska snabbt att det skulle bli forsta morgontaget hem sa vi gick och tog en ol medan vi vantade pa att Noora skulle hora av sig. Det visade sig att hon var kvar vid Eiffeltornet, men vi trodde hon var med Lisa. Det var hon inte. Och hon kunde inte ta sig darifran heller. Sa var 40 min langa promenad fran Eiffeltornet var forgaves. Vi gick tillbaka till Eiffeltornet for att finna Noora sitta som ett apatiskt barn framfor karusellen bredvid Seine. Jag och Dina satte oss pa banken bredvid och tog pa oss alla klader vi hade och stirrade likt Noora mot karusellen. Det var fortfarande liv och rorelse omkring. Jag och Noora kopte varsin crèpe som vi at till det patrangande ljudet av visselpipor och karusellmusik. En indisk familj med ca 7 barn hade kopt visselpipor till alla barnen. Sedan borjade de ata picknick men slutade inte vissla for det. Bor jag tillagga att klockan var runt tre pa natten och barnen maste haft en jakla jetlag?
Efter att karusellen stangt drog vi oss bort fran tornet och ville finna en tagstation att varma oss pa som andra hemlosa. Men ingenting var oppet. Da sag jag hargringen. En telefonkiosk. Vi tryckte ihop oss och stallde oss tillratta for att sova lite grand. Men eftersom varje sliskig unken man som gick forbi var tvungen att knacka pa som om vi vore nagot vi inte ar bestamde vi oss for att anvanda telefonen. Det enda numret som gick att ringa da vi inte hade telefonkort var ett servicenummer till Japan. Forsta gangen ringde jag o pratade pa svenska. De lade pa. Sedan forsokte jag pa engelska bestalla pizza.. och sa fortsatte det. Vid fem drog vi oss mot tunnelbanan. Vi akte saklart fel nar vi TILLSLUT kom in och var tvugna att aka tillbaka. Vi kom hem runt 7.50. Vilken partynatt va? Det var ganska kul.
Dina och jag forstod ganska snabbt att det skulle bli forsta morgontaget hem sa vi gick och tog en ol medan vi vantade pa att Noora skulle hora av sig. Det visade sig att hon var kvar vid Eiffeltornet, men vi trodde hon var med Lisa. Det var hon inte. Och hon kunde inte ta sig darifran heller. Sa var 40 min langa promenad fran Eiffeltornet var forgaves. Vi gick tillbaka till Eiffeltornet for att finna Noora sitta som ett apatiskt barn framfor karusellen bredvid Seine. Jag och Dina satte oss pa banken bredvid och tog pa oss alla klader vi hade och stirrade likt Noora mot karusellen. Det var fortfarande liv och rorelse omkring. Jag och Noora kopte varsin crèpe som vi at till det patrangande ljudet av visselpipor och karusellmusik. En indisk familj med ca 7 barn hade kopt visselpipor till alla barnen. Sedan borjade de ata picknick men slutade inte vissla for det. Bor jag tillagga att klockan var runt tre pa natten och barnen maste haft en jakla jetlag?
Efter att karusellen stangt drog vi oss bort fran tornet och ville finna en tagstation att varma oss pa som andra hemlosa. Men ingenting var oppet. Da sag jag hargringen. En telefonkiosk. Vi tryckte ihop oss och stallde oss tillratta for att sova lite grand. Men eftersom varje sliskig unken man som gick forbi var tvungen att knacka pa som om vi vore nagot vi inte ar bestamde vi oss for att anvanda telefonen. Det enda numret som gick att ringa da vi inte hade telefonkort var ett servicenummer till Japan. Forsta gangen ringde jag o pratade pa svenska. De lade pa. Sedan forsokte jag pa engelska bestalla pizza.. och sa fortsatte det. Vid fem drog vi oss mot tunnelbanan. Vi akte saklart fel nar vi TILLSLUT kom in och var tvugna att aka tillbaka. Vi kom hem runt 7.50. Vilken partynatt va? Det var ganska kul.
14 juli
Jag borjar trottna pa att vara har. Jobba. Visst det ar kul att alltid ha nagot pa gang, man ar aldrig ensam har. Men det kan bli for mycket av det goda. Dessutom saknar jag vatten, som sagt. Inget badvatten. Ingen strand. Ingen riktig sommar.
Nationaldagen, 14 juli, firades genom att jag, Dina, kanadensiska Lisa och Noora tog oss till Paris och Eiffeltornet for att beskada den stortsta folkmassa jag nagonsin sett. Det var en stor fest under det stora landsmarket med en enorm scen borta vid militarkomplexet dar man hade konsert med kanda franska artister. Dar fick man i alla fall in en skon sommarkansla med uteparty. Dessutom rakade vi satta oss bredvid ett svenskt par pa grasmattan. Fast vi som bor har vill inte garna erkanna vara rotter alla ganger sa vi beslot att inte prata med dem. Jag och Dina gick bort mot scenen, (som vi inte ens kunde se, utan vi stirrade i stallet pa en av de enorma skarmarna som var uppsatta med kareokeslinga som fogligt forde med oss i den franska texten). Jag blev upp over oronen glad over att Christophe Mae var dar och sjong glatt med i "parce qu'on sais jamais.. on regarde vers la haut.. s'il y un aprés..". Plotsligt kom svenska Lisa gaende med brorsan och kusinen. Men de skulle precis ga och jag och Dina blev kvar.
Vid kvart i elva borjade fyrverkerierna. Men det var ett stort torn i vagen. Och vi hade tappat bort Noora och kanadensiska Lisa. Vi tittade pa fyrverkerierna som smallde i takt med den klassiska operan som spelades i bakgrunden for att sedan soka oss mot tunnelbanan som var helt full och i kaos. De flesta nedgangarna var avstangda.
Fortsattning foljer.. Maste springa till bussen. Och jobbet.
Nationaldagen, 14 juli, firades genom att jag, Dina, kanadensiska Lisa och Noora tog oss till Paris och Eiffeltornet for att beskada den stortsta folkmassa jag nagonsin sett. Det var en stor fest under det stora landsmarket med en enorm scen borta vid militarkomplexet dar man hade konsert med kanda franska artister. Dar fick man i alla fall in en skon sommarkansla med uteparty. Dessutom rakade vi satta oss bredvid ett svenskt par pa grasmattan. Fast vi som bor har vill inte garna erkanna vara rotter alla ganger sa vi beslot att inte prata med dem. Jag och Dina gick bort mot scenen, (som vi inte ens kunde se, utan vi stirrade i stallet pa en av de enorma skarmarna som var uppsatta med kareokeslinga som fogligt forde med oss i den franska texten). Jag blev upp over oronen glad over att Christophe Mae var dar och sjong glatt med i "parce qu'on sais jamais.. on regarde vers la haut.. s'il y un aprés..". Plotsligt kom svenska Lisa gaende med brorsan och kusinen. Men de skulle precis ga och jag och Dina blev kvar.
Vid kvart i elva borjade fyrverkerierna. Men det var ett stort torn i vagen. Och vi hade tappat bort Noora och kanadensiska Lisa. Vi tittade pa fyrverkerierna som smallde i takt med den klassiska operan som spelades i bakgrunden for att sedan soka oss mot tunnelbanan som var helt full och i kaos. De flesta nedgangarna var avstangda.
Fortsattning foljer.. Maste springa till bussen. Och jobbet.
