(
Busshållplats, Upplands Väsby).
Därför tog jag bussen till pendeltåget som skulle ta oss till tåget mot Borlänge från centralstationen.
Det blev en omväg eftersom vi skulle norrut, inte visste väl vi att man kunde gå på tåget på arlanda.
Anyway, tillslut kom vi
till Borlänge.
Där det var snö och kallt. I stället för att gå igenom busstationsbyggnaden där man kunde vänta på bussen inomhus
valde vi att gå runt byggnaden över
parkeringen och vänta utomuhs.
Sedan tog vi bussen till Ludvika där
Erik skulle hämta oss.
Det gick smidigt. Vi fick väldigt god mat och på kvällen åkte vi längdskidor. Riktigt kul var det faktiskt.
Dagen därpå (igår) skulle vi åka till Romme Alpin för att åka
slalom
Jag och Dina var skitheta i Eriks skidkläder:
Vi hyrde utrustning, skaffade liftkort o gjorde oss redo för backen. Vi började självklart med barnbacken eftersom vi
båda har dåliga minnen av att åka till toppen första gången vi skulle åka (ej samtidigt). Erik
och brädan hängde med. Det skulle visa sig vara alldeles nödvändigt.
(Dina)
Eftersom Dina som vanligt skulle tävla med mig (?) körde hon störtlopp i stället för slalom och jag blev skrämd som fan när hon kom bakifrån och skrek : "AAAAHHH... JOsssaan!! AaaaAAAA" Men garvade desto mer när hon
svishade förbi i 180. Men allt gick
bättre och bättre 
och efter
lunchen 
Bestämde vi oss för att åka upp på toppen för att ta "gröna" backen ner.
Dina slängde sig.
Jag väntade längre ner. Sedan åkte vi ner och Dina kände sig rätt nöjd efter två(?) åk från toppen så hon stannade kvar nedanför berget medan jag och Erik tog den skitläskiga stolsliften upp på berget ytterligare tre gånger.
Innan sista åket ville Dina låna min mobil, eftersom hennes är blurry, för att sms:a till folk om hur bra allt gick.
Jag skojade om att hon kunde skriva "Jossan ligger död i skogen, men annars är allt lugnt." Vi åkte upp igen alltså, jag och Erik. Allt gick strålande och jag fick hybris med mina trötta ben. När vi kom till det branta stället fick jag för mig att det bara var att köra på. Det tråkiga var att det gått en dag och underlaget försämrats. Is under lössnö gjorde att jag tappade greppet och föll på bakhuvudet en gång med mössa och en andra hård gång utan mössa. En stor gul/orange serietidningsstjärna med svart omgivning visade sig framför mina ögon. Vet inte om jag slog staven i munnen innan jag rullade över på mage, tappade skidorna och släpades med ansiktet mot backen innan jag tillslut stannade. Mitt ansikte var alldeles hårt, jag fattade inte riktigt varför, men efter ca två min var min överläpp helt svullen och jag blå i ansiktet, blödandes näsblod och från underläppen. Men Erik hade näsdukar i fickan och var en jävla klippa. Jag fick åka skoter ner till sjukstugan. Jag är glad att jag i alla fall inte fick någon hjärnskakning eller något ännu värre. Nu är det bara så att
jag inte är så jävla snygg att jag skulle kunna söka jobb på ett tag.
Det var i alla fall en snowboardkille i värmestugan som kollade på mig som att jag gjort något jävligt coolt för att förtjäna en sån jävla läpp. I vanliga fall är min underläpp mycket större än överläppen. På kvällen kom
Lång-Erik
från Falun och alla garvade åt min läpp. Lill-Erik hade som uppdrag att hålla koll på mig så att jag inte somnade så att jag
inte gick att väcka eller började svamla. Blev ett antal gånger anklagad för svammel.
I morse kom hela Lill-Eriks släkt och kollade på min läpp. Glad att jag inte skrämde livet ur bebisen. Nu är jag hemma ja.. Läppen ser mindre ut nu, men blåare. Så vad ska jag göra nu? Inte gå på jobbintervju i alla fall.
