Jag sprang för henne
Det skulle bli den första springturen för våren. Jag tog en rask promenad upp till elljusspåret. Men när jag började jogga tyckte jag att det var mer folk i spåret än vanligt. När jag sprungit bara en liten bit in i spåret såg jag en liten minnesplats för någon som gått ifrån oss. Egoistiskt nog sprang jag förbi eftersom det stod en del folk runt omkring, någon lade ner en bukett med blommor, och jag trodde det var en liten flicka som gått bort. Det låg teckningar runt i kring och några tjejer hade målat en fin skylt där det stod att de saknade henne.
Jag skulle springa två varv. Jag slets lite mellan att fråga de vid platsen vad som hänt eller att först springa mina två varv. För motivation utan musik i mina öron bestämde jag att jag skulle springa för den lilla flickan. Och jag sprang hennes varv. Sedan beslöt jag mig för att gå och titta. Det var en lärarinna som gått bort.
Väl hemma var jag rätt stolt över varven, men som vanligt kände jag väl att jag kunde gjort bättre ifrån mig. En lugn hemmakväll med körkortsteori och ifyllning av ansökningsblanketter till olika folkhögskolor. Då ringde Karin och berättade det jag anat. Vår mellanstadielärarinna var det som lämnat oss.
Karin och jag gick upp till spåret nu ikväll, vi kom nyss hem efter att ha pratat med en av hennes närmaste. Det är ett under hur man kan vara så stark efter allt det som hänt. Det beundrar både Karin, jag och många, många andra. Vilken hjälte han var!
Hon var, som vi minns henne, väldigt varm och öppen med allt positivt. Väldigt generös och verkligen omtänksam. Hon ville allas bästa. Faktum är att jag ofta tänker på vissa småsaker hon sa till oss. Hon var inte som någon annan lärarinna vi haft. Vi stod och mindes i en timma och mer och mer kom tillbaka som om det var igår vi gick på mellanstadiet. När de andra gått kom det fram en liten kisse som strök kring våra ben. Det var som om hon förstod och hon kändes så nära..
Jag skulle springa två varv. Jag slets lite mellan att fråga de vid platsen vad som hänt eller att först springa mina två varv. För motivation utan musik i mina öron bestämde jag att jag skulle springa för den lilla flickan. Och jag sprang hennes varv. Sedan beslöt jag mig för att gå och titta. Det var en lärarinna som gått bort.
Väl hemma var jag rätt stolt över varven, men som vanligt kände jag väl att jag kunde gjort bättre ifrån mig. En lugn hemmakväll med körkortsteori och ifyllning av ansökningsblanketter till olika folkhögskolor. Då ringde Karin och berättade det jag anat. Vår mellanstadielärarinna var det som lämnat oss.
Karin och jag gick upp till spåret nu ikväll, vi kom nyss hem efter att ha pratat med en av hennes närmaste. Det är ett under hur man kan vara så stark efter allt det som hänt. Det beundrar både Karin, jag och många, många andra. Vilken hjälte han var!
Hon var, som vi minns henne, väldigt varm och öppen med allt positivt. Väldigt generös och verkligen omtänksam. Hon ville allas bästa. Faktum är att jag ofta tänker på vissa småsaker hon sa till oss. Hon var inte som någon annan lärarinna vi haft. Vi stod och mindes i en timma och mer och mer kom tillbaka som om det var igår vi gick på mellanstadiet. När de andra gått kom det fram en liten kisse som strök kring våra ben. Det var som om hon förstod och hon kändes så nära..
Kommentarer
Trackback
