LaMome

Vad har hänt i väsby när jag varit borta?

När vi på natten mellan lördag och söndag kom med bilen från arlanda förbi rondellen vid hemköp såg jag förändring nummer ett: Man har satt upp julbelysning i tallarna vid busshållplatsen. Wow, det var fint. Jag hade aldrig tidigare lagt märke till dessa träd (men jag lovar, de sitter fast med rötter.)

I söndags var jag i väsby centrum för att handla det sista innan julfirandet kunde komma igång då jag upptäckte att man har öppnat en ny skitaffär , New Yorker. Jag gick in och kollade eftersom man borde göra det när man ser att något är nytt, men jag gick lika snabbt ut igen. Coop känns extremt litet och sjaskigt. Är van och bortskämd med monoprix och carrefour. Jag är van att bo i stan nu, det känns som att det är så långt till allting i väsby. Måste köpa busskort, har knappt åkt buss på fyra månader.

Förändring nummer tre är att det finns en uttagsautomat vid hemköp, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. I mina ögon känns det märkligt att sätta den just där, men ok, hemköp tjänar väl en del på det ändå. (På något sätt känns det som att den satt där redan i somras.)

Det var allt som ändrats här vad jag kan se. Men det kanske är skönt att saker och ting inte ändras så snabbt, då missar man inte så mycket.

För att tala om vanor har jag glömt hur man sopsorterar, det är nämligen inte så viktigt i Frankrike. Man blir närmast illa omtyckt och folk tittar snett på dig om du samlat en påse med flaskor för att gå med den till glasåtervinningen (Så om du måste, gör det på kvällen när det är mörkt). Som sagt, förändringar tar sin tid. Människan har en långsam förmåga att vänja sig vid nya saker, och längre tid tar det ju äldre man blir om man då inte är en människa som är van vid snabba förändringar och ofta leker kameleont.

Häromdagen tog jag en promenad med min uråldriga cd-freestyle. Jag vet inte vad klockan var eftersom det blir mörkt så snabbt här, men eftermiddag tror jag det var. När jag gått förbi dagiset där jag gick som liten och praoade på i nian och över kullen kom jag till grusplanen. Den var spolad och jag kunde inte låta bli att leka lite med mina skor på isen, det kändes som vinter och jag var ensam. Väsby kändes som ett hål i en värld som är öppen för frihet och liv.

På många sätt känns det som att jag inte riktigt landat än. Mina vänner kommer få höra på tjat om Nice i evigheter. Även om jag inte är den som babblar om sådant jag tycker är ovesäntligt (jo, mer nuförtiden.) Det är en vacker stad. Det var vårat hem under fyra intensiva månader...